%){kind=logo}
Oron var stor i Brittiska Indien under slutet av 1800-talet att indiernas enorma konsumtion av "bhang" påverkade deras arbetsförmåga negativt. Därför tillsattes en kommission med uppgift att utreda ärendet. Den brittiske guvernören offentliggjorde därefter "Report of the Indian Hemp Drugs Commission 1893-1894", vilken gav för handen att de indiska arbetarnas konsumtion av hasch och marijuana inte var ett problem och att inga vidare åtgärder skulle tas i ärendet.
Samma slutsats som britterna drog också den av USA:s regering finansierade Silas Commission's studie av tjänstemän i Panama år 1930 och deras bruk av marijuana på fritiden.
I början av 1937 rapporterade ställföreträdande chefen för USA:s hälsoministerium, Walter Treadway, till Nationernas Förbunds (numera FN) underkommitté för cannabisfrågor att: "Det kan intagas under en relativt lång period utan sociala eller emotionella sammanbrott. Marijuana är beroendeframkallande på samma sätt som socker eller kaffe."
Andra krafter var dock i görningen. Krigshetsen som ledde till kriget mellan Spanien och USA år 1898 blåstes upp och hölls vid liv av mediamogulen William Randolph Hearst och hans nätverk av dagstidningar över hela USA. Detta gav också upphov till det engelska uttrycket "yellow journalism", vilket kan liknas vid den oseriösa och skrupelfria sensationsjournalistik som numera är vanlig i hela västvärlden för att fånga läsarnas uppmärksamhet och även påverka deras åsikter.
William Randolph HearstHearsts hets mot spanjorer och även mexikaner och latinamerikaner tog ordentlig fart när Pancho Villa med sin "marijuanarökande armé" beslagtog 2000 hektar av Hearsts finaste mexikanska skogsegendomar.
Sången "La Cucaracha" handlar om en av Villas män som letar efter sina undanstoppade "marijuana por fumar!" (= marijuana att röka!).
Under de följande 30 åren målade Hearsts tidningar upp bilden av den late marijuanarökande mexikanen, vilken lever kvar som en av de mest inbitna fördomsbilderna i dagens USA. Hearst gjorde även en liknande rasistisk smutskastningskampanj mot kineser kallad "Yellow Peril", ett uttryck som lever än idag i delar av Europa och i Sverige som "Gula faran".
Från 1910 till 1920 skrev Hearsts tidningar att majoriteten av de negrer som våldtog vita kvinnor var påverkade av kokain. Därefter övergick Hearsts journalister plötsligt till att skriva att majoriteten av de negrer som våldtog vita kvinnor var påverkade av marijuana.
Hearsts tidningar och annan sensationspress tävlade mot varandra med hysteriska löpsedlar som porträtterade negrer och mexikaner som galna vilddjur påverkade av marijuana, spelandes "voodoo-satanisk musik" (jazz) vars budskap var att sprida "ondska" över de i huvudsak vita läsarna. Den apartheidliknande hetsjakt som följde ledde till att hundratusentals mexikaner och negrer hamnade i fängelse och arbetsläger. Ibland enbart på sådana grunder som att: de klivit på vita medborgares skuggor, tittat vita i ögonen längre än tre sekunder, tittat på en vit kvinna en andra gång, skrattat åt en vit person, etc. Denna rassegregering fortsatte att gälla i USA till långt in på 1960-talet.
Oavbrutet hamrade Hearst in det obskyra mexikanska slangordet "marijuana" i de engelsktalande amerikanernas medvetande. Ordet "hampa" förkastades och den botaniska och vetenskapliga termen "cannabis" ignorerades.
Det spanska ordet för hampa är "cáñamo". Hearsts konsekventa användande av det mexikanska slangordet "marijuana", ofta anglifierat till "marihuana", ledde slutligen till att den viktigaste av alla naturliga läkemedel och mest användbara av alla industriella råvaror även kunde utmanövreras och bannlysas ur språket.
Samtidigt ledde Hearst en massiv kampanj för att kunna driva igenom en lag som förbjöd allt användande av hampa. Som ett led i detta kunde man t.ex. från 1916 till 1937 under flera veckor i sträck läsa uppföljande artikelserier om enstaka bilolyckor där polisen funnit spår av att föraren hade rökt eller hade marijuana i bilen. Samtidigt som de bilolyckor i vilka alkohol var orsaken endast hamnade som små notiser i slutet av tidningarna - de alkoholrelaterade bilolyckorna var dessutom tusen gånger fler än de fall där man fann spår av cannabis. Kulmen kom 1936-1938 när spelfilmer som t.ex. "Reefer Madness" och "Marijuana - Assasin of Youth" gick upp på USA:s biografer. Temat i dessa extremt överdrivna filmer gick uteslutande ut på att i nordamerikanernas medvetanden åter bränna in historien om bilolyckor till följd av marijuanarökning.
Det kemiska jätteföretaget DuPont var också en av de starkaste krafterna i kampen mot hampan. Företaget ägnade sig (och gör det fortfarande) åt att framställa syntetiska material (t.ex. plaster) av råolja. 1937 tog man patent på sin mest kända produkt, nylon. Ledningen för DuPont oroade sig mycket för konkurrensen från de företag som utvecklade plastmaterial baserade på förnyelsebara växter som t.ex. hampa och soja. Därför lade man ner enorma resurser på att till varje pris och med alla medel hindra denna sunda utveckling.
Samma år presenterade Henry Ford ny bilmodell som inte bara kunde drivas av metanol av hampa utan även hade en kaross av nästan okrossbar hampaplast. I sin frustration över detta gick DuPont och Hearsts oljefinansierade imperier så långt i sina extrema metoder att man till och med sponsrade frikyrkor i den amerikanska södern så att dessa på hysteriskt maner kunde sprida osaklig och ovetenskaplig propaganda mot "den livsfarliga mördardrogen marijuana" (en propaganda som idag förs vidare av bl.a. svenska drogmotståndare).
Andrew MellonEn av de rikaste männen i USA under denna tid var Andrew Mellon. I sin roll som president Herbert Hoovers finansdepartementssekreterare utnämnde Mellon år 1931 sin brorsdotters blivande man, Harry J. Anslinger, till chef för den nyligen omorganiserade FBNDD (Bureau of Narcotics and Dangerous Drugs). Idag heter denna instans FBN (Federal Bureau of Narcotics). Anslinger satt på sin post under 31 år.
Mellon var också ägare och störste aktieinnehavare i Mellon Bank i Pittsburgh, Pennsylvania - den sjätte största banken i USA år 1937. Mellon Bank är också en av två banker som kemiföretaget DuPont har anlitat från 1928 och fram till idag. Under sin mer än 170-åriga historia har det prestigefyllda DuPont lånat pengar vid två enstaka tillfällen, ett av dessa var köpet av biltillverkaren General Motors på 1920-talet.
Under hemliga möten som hölls i USA:s finansministerium mellan åren 1935 och 1937, lade man upp riktlinjer för genomdrivandet av hårda straffskatter och andra åtgärder mot landets hampodlare. "Marijuana" förbjöds inte direkt, utan de nya lagarna krävde en "verksamhetsbeskattning riktad mot handlarna, och en omsättningsskatt på uppköp av marijuana".
Importörer, tillverkare, handlare och distributörer var tvungna att registrera sig hos finansdepartementet och även erlägga en verksamhetsskatt. Omsättningsbeskattningen blev plötsligt 1 US dollar per uns (28,35 gram) eller 100 dollar om handlaren inte var registrerad. Försäljning till en ej anmäld skattebetalare beskattades förebyggande. Ett uns av "rådrogen" cannabis kostade vid samma tid 1 dollar. Året var 1937, och i delstaten New York fanns en enda polistjänsteman som ansvarade för narkotikafrågor.
Den främste rådgivaren åt finansdepartementet, Herman Oliphant, hade förberett sig med att två veckor tidigare ha fått igenom ett lagförslag mot och beskattning av innehav av automatvapen, när han den 14 april 1937 presenterade lagförslaget beträffande hampa till hushållsutskottet (House Ways and Means Committee). Taktiken gick ut på att inte som sig bör presentera förslaget för t.ex. närings- jordbruks- eller textilutskottet utan istället gå via hushållsutskottet. Hushållsutskottet skickade nämligen sina förslag direkt till kammaren utan att de behövde debatteras i de andra utskotten. Dessutom var hushållsutskottets ordförande, Robert L. Doughton, en av bolaget DuPonts förtrogna. Han kunde se till att förslaget även seglade förbi den öppna debatten i utskottet direkt till presidentens bord för påskrift.
Men även inom de stängda utskottsmötena höjdes kritiska röster mot de märkliga förslagen att beskatta hampaindustrin på detta egendomliga sätt.
En av dessa kritiker var advokaten och läkaren James Woodward, ställföreträdare för läkarförbundet AMA (American Medical Association). Han menade att hela utredningen var rena sensationsjournalistiken och inte innehöll några som helst sanna uttalanden. Lagutkastet innehöll inte en enda saklig utredning av faktiska förhållanden. Resultatet av att genomdriva det skulle dessutom leda till att mänskligheten skulle förlora ett värdefullt läkemedel, just i det ögonblick som läkarvetenskapen på allvar började undersöka de verksamma beståndsdelarna i cannabis.
Han talade om för utskottet att anledningen till att AMA inte hade uttalat sig mot marijuanaskatten tidigare, berodde på att marijuana under tjugo års tid utmålats i tidningarna som "mördargräset från Mexico".
AMA:s läkare hade endast "två dagar innan" vårens (1937) utskottsmöten insett att den växt som kongressen ämnade förbjuda, i medicinska kretsar gick under namnet cannabis - en läkeväxt som använts i behandlingen av otaliga åkommor under mer än hundra år i Amerika, utan skadliga biverkningar.
Woodward protesterade: "Herr ordförande... vi kan fortfarande inte begripa varför detta lagförslag har förberetts i hemlighet under två års tid utan att läkarkåren fått veta någonting."
Harry J. AnslingerWoodward och AMA blev omedelbart avfärdade och bryskt avsnoppade av Harry J. Anslinger och hela kongresskommittén (President Roosevelts administration och AMA var starka antagonister under 1937).
Kongressförhören som föranledde lagförslaget om en förbud mot hampa bestod nästan uteslutande av Anslingers högläsning av olika artiklar som figurerat i främst Hearsts dagstidningar. Detta späddes på med Anslingers rasistiska uttalanden och åsikter, vilka föll i god jord hos kongressens ledamöter som ofta hade sitt ursprung i USA:s södra delstater. Att med nutida perspektiv ta del av dessa uttalanden som finns samlade i kongressens arkiv, ger en bild av ett synsätt som många av dagens människor förmodligen inte skulle kunna tänka sig att det fick förekomma på offentlig nivå ens i 1930-talets USA. Anslinger hade en speciell mapp med de särskilt snaskigaste historierna saxade ur Hearsts tidningar. Han berättade t.ex. ingående om ett brutalt yxmord, där det visade sig att gärningsmannen hade rökt marijuana fyra dagar innan han begick brottet. Anslinger pressade kongressen med sådana påståenden som att omkring 50% av alla våldsbrott i USA utfördes av spansktalande, mexikaner, latinamerikaner, filippinare, negrer och greker och att dessa brott direkt kunde knytas till bruket av marijuana.
(Uppgifterna är hämtade från Anslingers egna diarieföring som gavs till Pennsylvania State University - ingen av dagens historieforskare och sociologer anser att Anslingers uppgifter och uttalanden är korrekta.)
Hade Anslinger undersökt den federala polisens (FBI) egna statistik hade han funnit att minst 65% till 75% av alla mord i USA hade koppling till alkohol - vilket fortfarande är ett faktum.
Anslinger talade inför kongressen om "färgade med stora läppar som lockade vita kvinnor med jazzmusik och marijuana." 1937 års kongressledamöter förfärades av dessa historier som "bevisade" att denna drog tycktes få vita kvinnor till intimt umgänge med negrer.
När sedan lagförslaget lades upp till omröstning för kongressen ställdes endast en relevant fråga av en av delegaterna: "Har någon rådfrågat AMA i detta ärende?"
Hushållsutskottets representant Vinson svarade "Ja, det har vi, en viss dr Wharton (Woodward fel uttalat?) och AMA ställer sig helt bakom förslaget!"
Med denna tänkvärda lögn gick lagförslaget igenom, och började gälla i december 1937. En särskild federal polisstyrka inrättades också för att se till att lagen upprätthölls.
Andra som också bedrev lobbyverksamhet mot den nya skattelagen på hampaprodukter var National Oil Seed Institute, som representerade producenterna av högkvalitativa smörjoljor till maskiner och även färgtillverkarna. Institutets representant Ralph Loziers talade inför hushållsutskottet om den oro dessa företag kände inför detta i det närmaste totalförbudet för hampfröolja.
"Erkända fackmän talar om för oss att i Orienten använder sig åtminstone 200 miljoner människor av denna produkt: och vi får inte glömma att det varit så under hundratals, ja, tusentals år. Det är förvånansvärt att i Asien och i övriga Orienten, även i de områden där det råder svåra förhållanden och människor griper efter varje nyttoväxt - är det tydligt att inte någon av dessa miljontals människor sedan civilisationernas begynnelse har setts använda oljan eller fröna från denna växt i drogsammanhang.
Om kommittén kunde förstå att hampfrön, eller frön från Cannabis sativa, används i alla Orientens länder och även i delar av Ryssland som livsmedel. Den växer på deras åkrar och mals därefter till mjöl och äts som havre. Miljontals människor äter hampfrön varje dag i Orienten. Det har de gjort i generationer, särskilt i tider av hungersnöd.
Det jag försöker säga är att denna lag är för omfattande. I ett slag kommer flera industrinäringar att slås ut. Förra året (1936) importerade USA 28 500 000 ton hampfrön. Under 1935 importerades 52 miljoner ton..."
Under åren 1938-1944 genomförde staden New Yorks borgmästare Fiorella LaGuardia tillsammans med New York Academy of Medicine, en undersökning som resulterade i dokumentet "LaGuardia Marijuana Report". Rapporten visade klart att bruket av marijuana inte skapade mer våld och dessutom hade en hel del nyttiga användningsområden.
Anslinger fördömde detta och hotade att fängsla de läkare som fortsatte med marijuanaexperimenten utan hans personliga medgivande.
Anslingers maktfullkomlighet ledde också till att han manipulerade hela USA:s regering att slutgiltigt fördöma all forskning på cannabisplantans egenskaper.
AMA slöt officiellt fred med Anslinger 1939, efter att Anslingers federala narkotikabyrå under 1938 hade åtalat över 3000 av AMA:s medlemmar för att "olagligt skrivit ut narkotiska preparat". Resultatet blev att endast tre läkare åtalades för samma brott mellan åren 1939-1949. Anslinger lyckades också med hjälp av hotelser förmå AMA att officiellt avfärda New York Academy of Medicine's omfattande arbete med LaGuardia-rapporten.
För att motbevisa LaGuardia-rapporten förmådde Anslinger AMA att utföra en serie studier under åren 1944-1945 på 34 svarta soldater i USA:s armé (och en vit soldat för "statistikens" skull). Studien visade att när dessa 34 negrer rökte marijuana så blev de respektlösa och ohörsamma mot vita soldater och de vita befälen, i den dåtida efter raser segregerade amerikanska armén (Newsweek, januari 1945, "Army Study of Marijuana"). Den här typen av undersökningar går även under begreppet "tendensvetenskap".
Mellan åren 1948-1950 upphörde Anslinger att nära pressen med historier om hur marijuanarökning gjorde folk våldsbenägna. USA hade inträtt i den ökända "McCarthy-eran", då den starkt anti-kommunistiske senatorn Joseph McCarthy hetsade den uppskrämda amerikanska allmänheten med utsagor om att en omfattande kommunistisk infiltration pågick i samhället. Hårt ansatta var även folk inom mediabranschen och kända skådespelare och artister gav ansikten åt alla de som oftast blev falskeligen anklagade och även tvingades i landsflykt under denna tid.
Mr. DuPontUnder de hätska anti-kommunistiska kongressförhören som kablades ut i televisionen i många länder, framträdde även den opportunistiske Anslinger med ett nytt koncept för sitt kortsåg att utrota hampväxten. Hans nya uttalanden gick plötsligt ut på att marijuana var en mycket farligare drog än han någonsin trott! Eftersom de som nyttjade den blev så farligt passiva - och pacifistiska! - att kommunisterna uppmuntrade amerikanernas bruk av marijuana så att deras stridsvilja skulle försvagas.
Detta var en helomvändning mot de utsagor om främst "våldsbenägna negrer" som bidrog till att kongressen förbjöd marijuana 1937. Skamlöst nog valde ändå kongressen att rösta för ett fortsatt förbud mot bruk av cannabis. Som en passus kan också nämnas att Anslinger nämner i sin självbiografi "The Murderers", vilket även kan intygas av f.d. agenter i narkotikabyrån, att han olagligt och under flera år hade försett en viss senator - Joseph McCarthy - med morfin för privat bruk. Enligt Anslinger själv var anledningen till detta, att ingen kommunist skulle kunna utpressa denne framstående amerikanske senator med att offentliggöra hans drogberoende.
Reaktionerna på dessa uttalanden som gick ut på att kommunisterna försökte pacificera USA:s befolkning med marijuana, blev till stort åtlöje i främst Kina och dåvarande Sovjetunionen. På alla sätt försökte man förlöjliga påståendena i media och även i FN.
Paradoxalt nog ledde mediahysterin världen över till att även Kina och Sovjetunionen slutligen också förbjöd bruket av hasch och marijuana. Med förevändningen att man var rädda för att USA skulle prångla ut det bland befolkningen för att pacificera den! Man tog ingen hänsyn till att man i alla dessa områden (Kina, Centralasien och de dåvarande sovjetiska republikerna) hade odlat och på alla sätt brukat hampa i tusentals år, och att detta var en betydande del av befolkningens försörjning och en viktig del i läkarvetenskapens arbete.
I tidningen Rolling Stone kunde man 1983 läsa om ett dokument som kommit i dagen efter 40 års hemligstämpling. Enligt dokumentet utnämndes Anslinger 1942 till en topphemlig kommitté som skulle skapa ett "sanningsserum" åt dåvarande OSS (Office of Strategic Services), vilket senare utvecklades till säkerhetspolisen CIA (Central Intelligence Agency).
Som USA:s första sanningsserum valde OSS-gruppen att pröva "honungsolja", en renad och nästan smaklös form av hascholja, vilken skulle läggas i mat som serverades åt t.ex. spioner, sabotörer och krigsfångar och andra som skulle kunna tänkas sitta inne med information som de inte gärna delade med sig av i första taget.
Redan året efter avfärdades cannabisoljan eftersom det inte alltid fungerade enligt planerna. Misstänka brottslingar som förhördes kunde ofta börja fnissa eller skratta hysteriskt åt förhörsledarna, bli paranoida eller plötsligt drabbas av en väldig aptit. I slutrapporten nämndes också att förhörsledarna själva började använda oljan istället för att ge den till fångarna. Det beskrevs även att oljan ofta kunde få fångarna att känna sig väldigt avstressade, istället för våldsamma. Känt är att CIA senare fortsatte den här typen av experiment, bl.a. med psilocybin från hallucinogena svampar och LSD. Under 20 års tid utförde man i hemlighet dessa tester på amerikanska agenter. Oskyldiga offer drabbades plötsligt av olika nojor och trodde att de blivit galna, medan vissa kunde hoppa ut från höga hus i tron att de kunde flyga.
Efter 25 års förnekanden erkände USA:s regering under 1970-talet att man utfört omfattande hemliga drogförsök på ovetande medborgare, soldater och regeringsagenter. Under den tid som detta förnekades hotades och i vissa fall även fängslades de som påstod att försöken förekommit. Vi vet idag också att vissa försök gick ut på att utsätta ovetande försökspersoner för starka doser av radioaktiv strålning. Även experiment med injicering av starkt radioaktiva ämnen i kroppen förekom.
År 1985 fick dock Högsta Domstolen i USA igenom ett lag som slog fast att CIA inte behövde avslöja identiteten på någon av de personer som på ett eller annat sätt var inblandade i dessa experiment.
Under större delen av 1900-talet har USA och stora delar av världen accepterat och anammat de fantasifulla och vansinniga utsagor som skapades av Hearsts, Anslingers och DuPonts ekonomiska lögner, hätska rasism och bigotta musiksmak. Miljontals människor har suttit miljontals år i fängelser medan andra individers liv och arbete har slagits i spillror bara för att en av världens mest användbara råvaror för bl.a. medicinframställning huvudlöst klassas som narkotika.
Under 1980-talet var president Ronald Reagans (1981-1989) hustru Nancy Reagan en av USA:s mest framträdande motståndare mot hasch och marijuana. En annan var president George Bush (1989-1993), som började sin karriär som chef för CIA under president Gerald Ford (1975-1977) och senare blev chef för president Reagans specialenhet mot droger: "Drug Task Force" (1981-1988). Efter att han lämnat CIA 1977, blev Bush chef för läkemedelskoncernen Eli Lilly, i vilken senatorn Dan Quayles familj innehade aktiemajoriteten, och även kontrollerade tidningen Indianapolis Star. Dan Quayle var sedan den som medlade mellan droghandlare, vapensmugglare och regeringsrepresentanter i Iran-Contras-skandalen under Reagan-administrationen. Hela familjen Bush var stora aktieägare i t.ex. Lilly, Abbott, Bristol och Pfizer. När Bush år 1979 offentliggjorde sina aktieinnehav blev det allmänt känt att familjen fortfarande hade stora intressen i dessa läkemedelsföretag. När George Bush därefter var vicepresident under Reagan sysselsatte han sig bl.a. med en intensiv och olaglig lobbyverksamhet för att driva igenom att läkemedelsföretag skulle kunna sälja mer av sina utgångna, hälsovådliga eller i USA förbjudna läkemedel till aningslösa länder i tredje världen. 1982 beordrade Högsta Domstolen i USA att vicepresident Bush måste upphöra med sin personliga lobbyverksamhet som syftade till att skapa skattelättnader för läkemedelsföretag som hade förlagt sin produktion i Puerto Rico. Bush slutade, men läkemedelsföretagen fick ändå en skattelättnad på 23% för den verksamhet de bedrev i Puerto Rico.
"Ska vi tro på själviska byråkrater som skor sig på en alltmer omfångsrik drogpolitik, och vars privata inkomster och karriär bygger på att finna alltfler människor att sätta i fängelse eller skicka på "behandlingar"?
Fler amerikaner dör under en dag i fängelser än alla de som under historiens lopp har dött av marijuana. Vilka är det de vill skydda, och från vad?"
Citat av Fred Oerther, läkare, Portland, Oregon, september 1986.
I Los Angeles Times kunde man den 20 november 1989 läsa: "Om marknaderna för marijuana, kokain och heroin var legala skulle statliga och federala myndigheter kunna samla in miljarder dollar varje år. Istället spenderar de miljarder på vad som liknar ett understöd till organiserade brottslingar."
1989 skrev tidningen American Health att marijuanarökare riskerar att gå upp i vikt med flera hundra gram per dag. Detta pinsamma påstående skapade uppståndelse i övriga media och några år senare var tidningens redaktion fortfarande ovillig att kommentera denna fadäs.
Faktum kvarstår dock att denna taktiska hjärntvätt med början under 1930-talet har fått allmänheten och etablissemanget bort från de uråldriga kunskaperna om de många välgörande användningsområden som hampväxten erbjuder, och enbart förknippa Cannabis sativa med (miss)bruket av hasch och marijuana.
Läs hela lagtexten på engelska - The Marihuana Tax Act of 1937
Läs mer om drogfrågan i dagens Sverige
Tillbaka till hampans historia
